Sedan jag blev sjukpensionär har jag passat mitt barnbarn ett par gånger i veckan, och definitivt på tisdagar.
Det är den dagen Alex har slängt upp ytterdörren och rusat in i köket eftersom han vet att vi ska baka.
Han bryr sig inte särskilt mycket om vad vi gör i köket, det är jag som gärna ser att det blir något sött.
Om ni någon gång träffar Rebecka och Susanne kommer ni att undra om de äter alls.
Den frågan kommer inte att vara aktuell om ni träffar mig.
Någon sa att jag gömmer mig bakom mina kilon, att jag tack vare dem inte behöver vistas i den vanliga världen eftersom jag har gjort mig osynlig.
Så kan det vara.
/Kram Maggan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar